Missa inte:

Sanna Hjalmarsson

 Tipsa en vän    Skriv ut    Dela

LUND/BJÄRRED. Hur går man egentligen vidare efter att ha förlorat en familjemedlem? För familjen Elmberg i Bjärred har vägen varit lång och mödosam, men 20 år efter mordet på Niklas har livet sakta återvänt.
– Jag har ett gott liv i dag, säger Niklas mamma, Irene Elmberg.

Det är nu drygt 20 år sedan familjen Elmberg fick det fruktansvärda beskedet att deras 20-åriga son Niklas hittats mördad i ett dike mellan Lund och Bjärred. Fallet förblev olöst och än i dag vet familjen inte vad som egentligen hände den ödesdigra natten 28 september 1991.
– I början tyckte jag att det var jobbigt att inte veta, men åren gick och till slut bestämde jag mig för att inte låta en okänd gärningsman förstöra mitt liv också, säger Niklas lillebror Peter Elmberg.

För familjen var åren efter mordet fyllda av smärta och tårar, men också av glädje och skratt och hemma i huset i Bjärred lever Niklas minne kvar.
– Vi pratar mycket om Niklas och har fortfarande saker framme som tillhör honom. Det är viktigt att man inte plockar undan allt. Sorgen måste få ältas, knådas och bearbetas tillsammans med dem som orkar lyssna. Annars kan man inte gå vidare, säger Irene Elmberg som fick sin vändpunkt först efter sju år.
– Jag är så tacksam över att vi lever i ett samhälle där sorg får lov att ta tid. Det är ingen som förväntar sig att man ska resa sig upp och gå vidare efter bara något år, säger hon.

För Peter Elmberg kom mycket av smärtan flera år efter händelsen.
– Ett halvår efter att Niklas gått bort trodde jag att jag var färdig, men när min tillvaro började lugna ner sig efter sådär sex år upptäckte jag att jag fortfarande bar på en aggression och ilska gentemot förövaren. Jag bestämde mig då för att ta ansvar för mitt liv och inte låta en okänd gärningsman förstöra det också. Det känns som att jag hedrar Niklas genom att göra det bästa möjliga av min tid, berättar Peter.
I sorgen och smärtan fann familjen stor tröst i varandra och i sin omgivning.
– Det jag minns allra starkast av tiden efteråt är den fina kontakt som vi hade med Niklas vänner. De var hemma hos oss när vi fick beskedet och åren som följde träffades vi mycket. Det var skönt att känna att vi inte var ensamma, säger Peter.

Både Irene och Peter valde tidigt att öppet dela med sig av sin sorg på olika sätt.
– Peter har alltid haft sin musik, som har hjälpt honom oerhört mycket och som även har kommit att betyda mycket för oss andra, berättar Irene som otaliga gånger gråtit sig igenom skivan "Niklas minne" och låten ?Varför måste vi skiljas?, som Peter skrev och gav ut strax efter händelsen.
Själv blev Irene ombedd att åka runt på skolor och föreläsa för ungdomar.
– Det kom att tjäna dubbla syften. Dels att det blev en tänkvärd föreläsning för ungdomarna, samtidigt som det blev en god terapi för mig att få berätta om händelsen gång på gång. För varje tillfälle gick det lite lättare och till slut kunde jag passera även de känsligaste delarna i historien, utan att behöva stanna upp och gråta, berättar hon.
De pengar som familjen fick in som gåvor i samband med begravningen och via skivförsäljning blev även startskottet för Lunds brottsofferförening som i dag firar 20 år under namnet Brottsofferjouren (BOJ) – mellersta Skåne. Arbetet med bygga upp BOJ blev en stor del av Irenes, som var kassör, och övriga styrelsemedlemmars tillvaro de första tio åren.
– Jag är så glad över vad det blivit av föreningen. Det var precis dit vi ville nå när vi startade, säger Irene Elmberg.
Under BOJs "paraply" startades även Niklas Minnesfond som hittills har genererat cirka 750000 kronor till stöd för skolors brotts- och drogförebyggande arbete.

Publicerad: 22. februari 2012 05:00

LÄS OCKSÅ NYHETER FRÅN:

Klicka på det område som du vill läsa nyheter från.

Missa inte:

Mest lästa

Senaste insändare