Idén om kärnfamiljen surrar omkring som en förvirrad humla i oktober och villkorar osynligt civilsamhället och välfärdstaten, enligt Nanna Gullström. Foto: Mostphotos
Idén om kärnfamiljen surrar omkring som en förvirrad humla i oktober och villkorar osynligt civilsamhället och välfärdstaten, enligt Nanna Gullström. Foto: Mostphotos
Dela
Tweet
Skriv ut
Skicka e-post

Debatt: Öppna familjen – livsform bortom tvåsamhet


INSÄNT. På fritids säger de att vi är ett föredöme. Det kanske vi är. Vi har en dialog, det händer att vi hämtar åt varandra. Det händer att vi fikar hos varandra när den barnlösa veckan känns för lång. Men att kallas ett föredöme som skild förälder betyder förstås att det finns en motpol. Det finns mindre föredömliga skilsmässor.

Men trots att jag personligen kan stoltsera med detta betyder det inte att jag inte har ett kryddmått av förståelse för att folk med olika medel försöker klubba ihjäl varandra under och efter en skilsmässa. Jag säger inte att det är bra. Tvärtom, det är ett växande jätteproblem som min yrkesgrupp möter allt oftare. Men jag vet att sorg kan få de moraliska kartorna att skrivas om, att förnuftsbaserade resonemang biter dåligt när livet löper amok. Människor som har gått igenom en separation har ofta en aning om vilka krafter som rör sig där. Det gör det svårt att egentligen klandra någon inblandad; trots att en dubblering av vårdnadstvister de senaste tio åren är en ohygglig siffra och för de inblandade barnen en katastrof.

 Rekordlandet Sverige är bäst i världen på ensamhushåll men ligger även bra till när det gäller skilsmässor. I urbaniseringens spår bor personer i familjebildande ålder allt mer sällan i de städer de vuxit upp. Nätverk går förlorade; bortom tvåsamhet finns andra livsformer och en stor namnlös ensamhet. Trots det är kärnfamiljsnormen både ohotad och fortfarande mycket sig själv nog. Skäl finns att problematisera denna kvarleva från 1900-nånting som vi prompt försöker måla på vår narcissistiska samtid. Idén om kärnfamiljen surrar omkring som en förvirrad humla i oktober och villkorar osynligt civilsamhället och välfärdstaten. Har vi ens rätt strategier för att hålla den vid liv?

”All investerad tid!”  ropade en nyskild vän i ett försök att beskriva sorgen för mig för ett par år sedan. Investerad tid var ett argument jag då var för ung för att förstå men jag förstår nu; allas investerade tid. Allas orimligt hårda arbete mot ett väldigt diffust mål. Är det konstigt att det blir smutsigt när man kommer till punkten att det inte längre går?

Trots att två personer har gett allt de har till sitt gemensamma liv så går de ur det bestulna.

För vem ska kompensera för de här trollerikonsterna som levererats år ut och år in för att få illusionen att fungera? Belåningen är stor och insatserna höga; kännbart blir sammanbrottet.

En klassisk systemteoretisk tanke är att slutna system har sämre förmåga till fortlevnad, hur väl sammansatta komponenterna inom systemet än är. En viss genomströmning ger bättre motståndskraft, bättre hållbarhet, en på sikt bättre förmåga att överleva sig självt. En svensk familj skulle enligt den tanken göra sig en tjänst i att bli mer kollektiv.

Ta in en inneboende snarare än att bygga ett nytt uterum, ta bort staketet istället för att måla det; avsaknaden av perfektion motverkar kollapsen. Bristen på normuppfyllelse, en anpassning till små obekvämligheter är det som skyddar mot det sammanbrott som vi allt oftare bevittnar, sagobröllop och köksrenoveringar till trots.

Nanna Gullström, Socionom


Publicerad: 28. april 2017 06:00
¨

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få lokala nyheter
från Lokaltidningen Lund

Startsidan just nu
Politiken
Mest lästa
Ekstra Bladet
Senaste nytt
Ekstra Bladet
Mest lästa