Insänt: Vägen mot upplysning går genom Lund – Men stannar i Löddeköpinge

INSÄNT/LUND. Det klirrar muntert i min väska när jag sätter mig på 126:ans buss mot Lund. Första dagen som Lundagymnasist har kommit, och i min axelväska trängs block och pennor. I mitt huvud cirkulerar låttexter av Eddie Meduza och tankar om Lunds akademiska historia. Nu ska jag bli en av de hundratusentals personer som sökt bildning i Piratates, Sten Bromans, Hasse Alfredssons kullerstensbeklädda stad.

Nervositeten infinner sig, när jag stiger av på centralen. Brunklädda människor med runda glasögon trängs inne på Malmborgs för att köpa ett paket Marlboro Gold. En välbekant röst talar om att tåget snart inkommer på spår ett. Augustisolen skiner, och mina vänner och jag ser framemot att få träffa fåra framtida klasskamrater. Klasskamrater från Lund. Akademikerbarn.

För första gången i mitt liv kommer jag vara en del av ett bildat samhälle. Ett Lund där värderingar värderas högt, och aktas med liv och stolthet. Kommer jag, ett landsbygdsbarn från Löddeköpinge, acklimatisera mig, eller kommer jag bli alienerad? Kommer jag förändras och vinna på att förändras?

Efter tre år vet jag svaret. Det var de viktigaste tre åren i mitt liv.

Jag ska inte sticka under stol med att jag inte tyckte om Lund som stad först. Politisk inkorrekthet var en dödssynd, och om man inte sympatiserade med vänstern sågs man en samhällelig förbrytare. Värst var det på gymnasieskolan Spyken. Samma skola som jag fick min bildning på. Här sades det att alla var välkomna och ingen blev mobbad. Men vad som inte togs upp var att man var tvungen att ha samma åsikter som alla andra för att bli fullt accepterad.

Nu överdriver jag verkligen, för jag blev inte mobbad. Inte alls. Men det växte en irritation inom mig. Hyckleriet var påtagligt, och jag gillade det inte. Det gick så långt att jag gjorde uppror mot åsiktshegemonin genom att gå med i MUF. Men det var inte tillräckligt revolutionärt. Så senare gick jag med i KDU.

När jag trängdes bland humanister och esteter, tyckte jag att jag var stark som vågade säga emot. Jag sa emot, det mesta som var vänster. Skattepolitiken, vinsttaket för friskolor, och den allmänna tron på välfärden. Men det som jag också ställde mig emot var feminismen. Jag tyckte det var överdriven, humorbefriad propaganda som gjorde allt för att trycka ned män. Jag var alltså så rotad i mitt uppror att jag sa emot en självklarhet; en mänsklig rättighet.

Men så en dag föll alla deras argument på plats. Jag förstod vad de sa. Jag förstod problematiken. Sent omsider sak syndare vakna.

Långsamt började nya tankar växa i mitt huvud. Eddie Meduza-texterna var inte längre odelat comme-il-faut, och skämt om kvinnor såg jag inte längre som helt oproblematiska. Tillslut blev jag lundifierad. Jag blev omvänd. Jag blev feminist.

Mitt ursprung, Löddeköpinge, har jag tidigare skämts för. Efter mitt uppvaknande ville jag inte förknippas med småbyar vars majoritet var antifeminister och smygrasister. Till nytt folk jag träffade sa jag att jag var från Lund, och önskade då att de skulle fatta att jag inte var EN AV DEM. En av pöbeln, populasen, plebejerna i min hemby.

De tankarna som jag hade då var helt fel. Det tyder enbart på ett landsbygdsförakt som sedan leder till centraliseringen i samhället som tar död på byarna runt om i Sverige. Po Tidholm skriver om det i sin bok Norrland. Det är ett destruktivt beteende att se ner på lantisar. Lex. Anna Kindberg-Batra.

Men jag tror att miljöombyte är viktigt för en person. Att bara hänga med människor som tycker likadant är inte bra för ens kognitiva utveckling. Jag blev själv en bättre och mer allseende person efter mina år i Lund.

Med det sagt, älskar jag min hemby Löddeköpinge. Jag älskar Eddie Meduza. Jag älskar husmanskost. Det finns ingen skam i att komma från en lite by. Tvärtom ska man vara stolt, och visa att även vi landsbygdsfolk kan bli bra människor. Reko människor med hjärtat på rätta stället.

Pontus Widegren

Publicerad 14 May 2018 00:00