Debatt: "Låt oss hoppas på en juste valrörelse"

INSÄNT.

De svenska fotbollsframgångarna får mig att tänka på VM-94. För er som minns var det vädermässigt en magisk sommar då också. I en krönika i Sydsvenskan kunde man läsa att vi nu infriat alla rekvisit för att kunna tituleras ”Bananrepublik”. Vi hade nämligen i det närmaste tropiskt klimat, en usel valuta och var ganska hyggliga i fotboll, precis som är fallet sommaren 2018.

Av
Björn Magnusson

gruppledare för Liberalerna i Staffanstorp/Hjärup

Där upphör emellertid likheterna. 1994 hade landet en jobbig situation ekonomiskt och de flesta siffror pekade i fel riktning. Idag har vi en fantastisk tillväxt, mycket beroende på en ”dopad” valuta som gör att svensk export går bättre än någonsin. Regeringen hävdar, som alla regeringar gör med rätt ”timing”, att det är deras förtjänst, men det kan vi just nu lämna därhän, det är dem förlåtet ett valår som det är.

Men det är inte bara på det ekonomiska planet som det skiljer sig från 1994. Det har hänt stora saker på andra områden också. Det publiceras regelbundet olika index för olika samhällsområden där Sverige oftast placeras ”top 10”. Några exempel är klimat, jämställdhet, bästa land att invandra till, världens minst rasistiska land, medicinska resultat i sjukvården, minst problem med mutor och korruption, tryggaste nationer, bäst på demokrati och samhällskunskap i skolan, världens bäst ansedda land, världens lyckligaste, bästa land att bo i som kvinna med flera. Listan kan göras längre.

Vi är långt ifrån bäst på allt. Vi har stora utmaningar bland aannat inom skolan, integrationen och sjukvården. Dessa måste diskuteras och åtgärdas men även där har förbättringar skett. Det är inte nattsvart på något sätt, det finns ett klart ljus i tunneln.

I en valrörelse sker det av naturliga men beklagliga skäl, en polarisering där den ena sidan försöker måla allt i svarta färger och den andra i ljusa, av det enkla skälet att man tror att det gagnar det egna intresset. Ingen verkar ha förstånd att försöka ge en verklighetsbild som stämmer med den verklighet man säger sig företräda. Inte konstigt att väljarna blir förvirrade och underskattade. Ingenting är antingen svart eller vitt.

Nummer ett på den ”svarta” sidan är otvetydigt Sverigedemokraterna. När man beskriver svenska bostadsområden som ”krigszoner” har man lämnat den gängse problembeskrivningen långt bakom sig SD är inget parti som andra. Med nationalistiska och främlingsfientliga rötter intar de en särställning i svensk politik, senast utmärkt beskrivet i Göteborgs-Posten, (http://www.gp.se/1.6805648).

Borgerliga alliansvänner beskriver ofta sitt förhållande till SD på sociala medier med orden, ”Jag är inte Sverigedemokrat, men...” Man förklarar aldrig varför man inte är Sverigedemokrat. Sedan följer ett försvar av den (flykting) politik som SD förespråkar och att vi andra inte borde nonchalera ett parti som företräder i runda slängar 20 procent av väljarna.

Jag har alltid förundrat mig över detta. Vad är det i SD:s politik som gör att vi måste ha ett speciellt förhållningssätt till deras politiska agenda om 80 procent tycker något annat?

De som representerar SD i kommunalvalet i Staffanstorp är hyggliga, ja, jag vill gärna säga trevliga, medelålders män med de bästa avsikter. Det finns ingenting som jag känner till som skulle kunna betecknas som anmärkningsvärt i deras agerande eller uttalande, till skillnad mot i många andra kommuner.

Dock är det så att de har valt att lägga sin fritid och politiska engagemang i ett parti vars värderingar är allt annat än liberala. Det räcker för mig och mitt parti för att bestämt avråda för att lägga sin röst på dem.

Efter Björn Söders (SD, vice talman) anmärkningsvärda uttalande förra veckan att judar och samer inte är svenskar, skriver Peter Wolodarski i Dagens Nyheter: ”Det finns de som fortfarande inte förstår varför det i samtliga riksdagspartier ryms en stark ovilja att samarbeta med Sverigedemokraterna, trots att partiet nu är ett av landets större. Orsaken till denna ovilja är inte komplicerad. Den står att finna i SD:s återkommande och djupt obehagliga rangordning av människor.” Så sant, så sant.

Låt oss nu hoppas på en valrörelse som är ren, juste och respektfull. En beskrivning av verkligheten och våra framtida utmaningar som är väl avvägd utan att svartmålas eller spelande på våra rädslor. Och att vi vinner fotbolls-VM.

Publicerad 09 July 2018 00:00