Missa inte:

Hampus Erlandsson

 Tipsa en vän    Skriv ut    Kommentera    Dela

SPEL. Du vaknar upp i ett kaotiskt New York. Du minns inte särskilt mycket. Inte ens vem du är och det är något som säkert skulle irritera den starkaste. Poängen här är att du är väldigt stark. Du vet, om du läser i manualen, alternativt spelar ett tag, att ditt namn är Alex Mercer. Hela staden är smittad av ett livsfarligt virus som ger ännu ett plus i kanten till senaste årens zombiekärlek på spelmarknaden.

Militären vill dig illa, monstrena vill dig illa och det du har att tillgå för att ta reda på vem du är och vad som hänt är din syster, samt de människor du förtär. Genom att absorbera diverse lycksaliga individer – kom igen, att bli del av en supermänniska är allt lite statusbetingat – får du tillgång till deras minnen, samt deras utseende för att osedd ta dig fram i staden.

Fokus i spelet ligger dock på dina mutantkrafter. Du har en ansenlig arsenal av e-penisförlängare till ditt förfogande. Tänk dig att du får Wolverines förmåga att återhämta dig, samt klor. Lägg därtill på flera andra mutationer som bland annat låter dig skydda dig själv eller klyva fienderna i sjutton delar med en gigantisk klinga. Detta kan bara leda till att Alex är en rätt ball underhållare.

Dina fiender är tanks, mutanter och vanliga soldater och när du ska sikta dig in på någon av dem, ja, då blir det lite skit av det hela. Fienderna är ofta oräkneliga till antalet och det finns ingen möjlighet att manuellt sikta in dig, utan autosiktet sköter det hela – även om du kan växla mellan olika mål. Att träffa rätt fiende är således ofta något av en rejäl utmaning – av fel anledning.

Kontrollen är förutom i de större striderna kärleksfull. Du svävar fram över marken med någon form av tentakelvingar och springer uppför väggarna med en härlig precision. Att röra sig mellan de olika uppdragen eller miniuppdragen – vilka överlag är döda x antal fiender på x sekunder eller springa x sträcka på x sekunder – görs ofta med glimten i ögat.

8-10 timmar av blod- samt lustfyllt sandlådeslagsmål är vad som väntar dig om du inte är intresserad av miniuppdragen. Detta tillsammans med en relativt skön story, frän grafik, sköna fajter och ett uppgraderingssystem för dina mutantkrafter bäddar för en såkallat "sweeeet" upplevelse. Ja, om det inte vore för svårighetsgraden som ibland är alldeles för tung. Av helt fel anledningar.

Publicerad: 27. juni 2009 00:18

LÄS OCKSÅ NYHETER FRÅN:

Klicka på det område som du vill läsa nyheter från.

Missa inte:

Mest lästa

Senaste insändare