Missa inte:

Peter Ekberg

 Tipsa en vän    Skriv ut    Kommentera    Dela

Robinson till Wii får stå måltavla för alla inneboende aggressioner jag sparat på mig sedan Wii lanserades. Det får stå som motpol för de positiva egenskaper jag faktiskt haft av vilt flaxande framför TV:n då jag spelat.

Att Wii inte är den tekniskt mest avancerade maskinen på marknaden är liksom ingen större hemlighet, utan det har varit den rörelsekänsliga kontrollen som stått i rampljuset. I spel som Zelda och Wii Sports har den använts på ett logiskt och stundtals intressant sätt, men plötsligt placeras jag framför ett spel som liknar något bortglömd Nintendo 64-misslyckande och som inte ens lyckas leverera inom det område som är konsolens kännetecken.

Idén är i grunden inte dum. I jakten på ära och berömmelse är det dags att testa överlevnadsinstinkterna tillsammans med övriga Robinson-deltagare, komplett med öråd och galna tävlingar. Skulle man filat lite på konceptet, som inte är så dåligt i grund och botten, kunde det blivit något riktigt charmigt lättsamt av det. Tanken bakom det hela är god, men herregud, vad tusan hände på vägen?

Konceptet fungerar. Kontrollen och grafiken gör det definitivt inte, och variationen - eller snarare bristen på den - ska vi inte ens tala om. Och vem kom på den lysande idén att befria spelet från allt vad spelglädje heter? Robinson handlar om att utföra repetitiva rörelser oavbrutet under ett par minuters tid, bara för att efter det få göra om det, men denna gången med en lite annorlunda rörelse. Maniskt vevande utan större variation. Lite som ett gympapass, bara så ofantligt mycket tråkigare.

Publicerad: 19. mars 2010 11:00

LÄS OCKSÅ NYHETER FRÅN:

Klicka på det område som du vill läsa nyheter från.

Missa inte:

Mest lästa

Senaste insändare