Missa inte:

Volkswagen Beetle: Slankenkel retro

Tolv år av renovering

Lek fram barnets utveckling

SPEL: Move Mind Benders

Harley-Davidson FLSTSB (cruiser). Foto: Harley-Davidson

Tvåhjulingarna blir snabbare, snålare och säkrare

Körstilen styr mc-valet

Iva Maasing tema.redaktion@lokaltidningen.se

Tipsa en vän

Skriv ut

Dela

MC. Precis som bilar har motorcyklar blivit enklare att hantera, säkrare att köra och vänligare mot naturen. De flesta har således elstart, en del har låsningsfria ABS-bromsar och flera har avgaserna renade med katalysator. Elektronisk motorreglering bidrar till att bränsleförbrukningen och därmed koldioxidutsläppet reduceras.

Precis som bland bilar finns det mängder av olika slags motorcyklar och skoters att välja bland. Det finns motorcyklar som bäst lämpar sig för rundor i staden, det finns sådana som trivs bäst ute i terrängen, det finns dylika som man kan åka långt med, ända ned till Medelhavet eller ännu längre bort, och så finns det sådana som man cruisar med längs Storgatan eller Strandvägen.

Dessutom finns det förstås raketsnabba hojar för den som vill leva riktigt snabbt och farligt och är villig att betala en skyhög försäkringspremie.

Skoter
Skotern är som en liten och smidig stadsbil. Dess låga ram ger en bekväm på- och avstigning, den har i regel kåpor som skyddar hyggligt mot väder och vind, och den har i regel en automatisk kraftöverföring så att det är bara att gasa och bromsa.
De små och lätta skotrarna kan vara klassade som Moped Klass I, alltså vad som tidigare hette EU-moped. De accelererar i regel kvickt upp i den lagstadgade toppfarten 45 km/tim (och ibland en liten bit till) och hänger enkelt med i trafikrytmen i stan.

De större skotrarna är motorcykelregistrerade och har oftast en så stark motor att de kommer upp i svensk motorvägsfart,det vill säga 110-120 km/tim. Med sina små hjul känns de dock inte lika stabila i högre fart som en vanlig motorcykel.

Allround street
Denna motorcykel kan väl närmast jämföras med en kompakt crossover bland bilar. Den är ganska kompakt och går utmärkt på slät asfalt men kan även ta sig fram på grusväg och i lätt terräng. Den kan ha olika motortyper, allt från encylindriga 125-kubikare, lagom starka för ungdomar eller äldre återfallsknuttar, till fyrcylindriga 1300-kubikare goda för minst 200 km/tim. Det inte många fordon som hänger med en sådan hoj när trafikljuset växlar till grönt.

Vanligen har den minimalt med vindskyddande kåpor varför alla kan njuta av den nakna tekniken. Men man får hålla hårt i styret så att man inte blåser av sadeln när det går fort.

Allround enduro
Tvåhjulingarnas motsvarighet till en suv. Den har långslagigare fram- och bakfjädring än Allround Street och kan köras på gropigare underlag, med hjulen följandes ojämnheterna och underredet inte fastnandes på stenar och jordvallar. Den klarar sig också hyggligt i stadsdjungeln.

Offroad eller hard enduro
Hojarnas motsvarighet till en riktigt terrängbil. Den långslagiga fjädringen på framgaffeln och baksvingen ger maximal markfrigång, och hjulen följer effektivt terrängens alla ojämnheter. Men vad besvärligt det är att lyfta ena benet till höfthöjd vid påsittning, särskilt om man har full ?riddarrustning? med ryggskydd, nackskydd, kraftig jacka, slitstarka byxor och stadiga stövlar. Man måste vara vältränad och ungdomligt smidig för att uppskatta den här hojen, och inte en småstel återfallsknutte.

Tourer eller touringcykel
Motsvarar en bekväm långfärdsbil, en gran turismo. Sadeln är låg som ger en vilsam, upprätt körställning, den har en hög vindruta och stora kåpor som skyddar bra mot fartvinden, fjädringen är mjuk och inte allför långslagig, packväskor utmed bakhjulet och eventuellt en toppbox med ryggstöd bakom bönpallen, alltså passagerarens sadel, och kanske också en tankväska ovanpå den rymliga bensintanken.

Man kan köra dagsetapper på 500 kilometer eller längre bara det inte regnar och blåser för mycket och temperaturen inte går ned under 15 plusgrader.
Med all sin utrustning blir en touringcykel tung, de största kan väga 350-450 kilo och tappar man balansen exempelvis när man ska manövrera in den på parkeringen behövs det två-tre starka gubbar för att resa den!

Cruiser eller glidare
Hojarnas motsvarghet till en lyxig coupe eller cabriolet, i första hand avsedd för att sakta glida fram utmed stans promenadstråk. Den har inga kåpor för att alla ska kunna beundra den stolte ägaren och njuta av den stora, tvåcylindriga V-motorns dunkande.
Vanligen erbjuder försäljaren en mängd extrautrustning såsom specialdragna, kromblänkande avgasrör, så att ägaren kan ge sin älskade cruiser en individuell prägel. Räcker inte detta kan det bli fråga om special- eller motivlackering.

Amerikanska Harley-Davidson som grundades 1903 och räddades från finansiell kollaps förra året, är världens cruiserbyggare nummer ett. Det hjälper inte att Honda, Yamaha och de övriga japanska motorcykeltillverkarna lockar med cruisers som har en mera avancerad teknik och går smidigare. Japanerna saknar den rätta utstrålningen och det rätta soundet enligt cruising-communityn.

Racer eller superbike
Dessa hojar är nära släkt med banracers, har en nästan lika hårt trimmad motor som varvas upp i dryga 10 000 varv/minut och då levererar upp emot 200 hästkrafter, en obekvämt styv fjädring, minimalt mönstrade racingdäck, små kåpor som inte skyddar mot fartvinden i de 200-300 km/tim som de kommer upp i, man sitter obekvämt framåtlutad, och så förväntas man att köra genom böjarna med knäpadsen kasande mot asfalten.

Det är som att köra en något nedtrimmad formel-ett-racerbil på vanliga gator och vägar. Men oj vilken status man får bland skinnknuttarna om man klarar av att tygla superbiken med livet i behåll! Och som en livförsäkring bör man varje år vara med på minst två-tre avancerade körkurser på en racerbana.

Men smakar det så kostar det. Nypriset på en riktig superbike kan ligga mellan 150 000 och 200 000 kronor.